Nu är det på riktigt...

Idag var Wilda ensam (eller utan mej) på dagis mellan 9-13. Men va konstigt det känndes när vi vinkade och sa hej då... Min lilla skrutt!!!
Men allt hade bara gått bra. Hon hade varit ute på fm. Till lunch hade hon med god aptit ätit fisk och potatis. Men när det var dax för vila hade hon ilsknat till lite, men somnade ändå av utmattning efter ett tag. Det tar på krafterna att vara på dagis.

Men jag då, jag blev ju också ensam. Nästan 4 timmar aldeles själv. Vad skulle jag hitta på? Inte för att jag var göralös igentligen, Men kan ju alltid tvätta, städa och plocka. Men jag började med att njuta av ensamheten uppkrupen i soffhörnet med dagens tidning och en kexchoklad. Sen blev jag rastlös! Vände upp och ner på Wildas byrå, märkte alla kläder och sorterade ut urväxta-. Och vips hade det gått 4 timmar!

Wildas inskolningsfröken är hemma och är sjuk, men som tur är jobbar ju grannen E på hennes avdelning så henne följer Wilda efter som en hund. Det känns faktiskt skönt att hon har någon hon redan känner där. För det är faktiskt med en klump i magen jag gruvar mej lite för att gå och jobba i morron och lämna henne på riktigt. Hon är ju så liten... "Pluppan"... Yngst av alla... Och en rätt så lång dag blir det.
Men fröknarna tror att det ska gå bra -"Hon är ju så kavat" Och det gör det säkert också, det är bara jag som gått å blivit fjantig.